finastemamma

Det har hänt mycket den senaste veckan.
Har hälsat på mamma nästan varje dag på sjukhuset.

I söndags var hon hemma på "permission"
(får fängelse-vibbar av det ordet??)
några timmar och det gick hyfsat bra.
Mamma var hemma en sväng i tisdags,
hon sov i sin egen säng en enda natt.
Var glad för hennes skull, hon har ju inte varit hemma på nästan en månad.
Men hon klarade inte av det,
så igår åkte hon tillbaka till sjukhuset.

Igår kväll,
när jag var hemma hos min fina killkompis som alltid finns där för mig,
så fick jag ett sms av mamma.
Där stod att hon idag skulle till ett hospice och kolla.
Hon ställde sig i kö där för ett tag sen, och nu fanns ett rum ledigt till henne.
Änggården heter det, och ligger nästan granne med där jag bor.

Jag & syster följde med henne dit,
och vi fick ett väldigt bra intryck av personalen och boendet.
Mammas rum var stort och ljust,
högt i tak och två stooora fönster i gammaldags stil med vita spröjs.
Orkidéer i fönstren och väldigt fint.

Så imorgon fredag flyttar min älskade Mor till Änggården.
Hennes namn stod redan på skylten utanför hennes dörr :)


Annars kämpar jag på med mina demoner och alla tårar.......
Nu önskar jag mer än någonsin att jag inte var singel.
Hade så gärna haft någon att komma hem till,
få en kram av,
och bara kura ihop mig med.
Någon som fanns där för mig,
alltid.

Jag går hos en kurator, och har så gjort ett par månader.
Hon jobbar för anhöriga till cancerpatienter.
Besöken har varit varannan vecka,
men med allt som hänt så har jag på eget initiativ trappat upp besöken till varje vecka.
Otroligt skönt att få gråta ut och prata av sig.

På tal om det.
I svåra tider visar det sig vilka som är ens riktiga vänner.
Jag är otroligt besviken på de jag naivt nog trodde fanns där för mig.
Nu när jag går igenom den utan tvekan jobbigaste tiden i mitt liv,
så lyser de med sin frånvaro.
Och det gör ont.
Förbannat ont.
Må hända att de är rädda, att de inte vet vad de ska säga.
Men tror de att jag mår bättre av att de låtsas som inget hänt?!?

Samtidigt har två underbara vänner kommit in i mitt liv.

En gammal barndomskompis,

hon & jag var bästisar från 12 års ålder.

Och så killkompisen.

Vilka klippor!!!
Tack för att ni finns.