finastemamma

Första inlägget i denna blogg.

Denna blogg kommer handla om mina känslor & tankar kring min mamma & hennes cancersjukdom,
vår relation och om resten av vår familj.
Hon lever fortfarande, men ingen vet hur länge.

Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om allt vi pratat om och gjort när hon inte längre finns i livet.
Så att jag inte glömmer... vill aldrig någonsin glömma...

Detta är ett väldigt personligt och privat ämne,
därför väljer jag att vara anonym.

Från början så.
I november förra året åkte min mamma akut till sjukhuset.
Hon hade ett längre tag haft problem med att behålla maten, och hade väldigt ont i magen.
Ingen i familjen var direkt orolig, vi trodde att det kanske var magkatarr eller kanske magsår.
Chocken vi fick var obeskrivbar:
De hade hittat en elakartad tumör i magsäcken.
Eftersom mamma var frisk och bara 54 år,
bestämdes att den tuffaste cellgiftsbehandlingen skulle sättas in omedelbart.
Mamma var fast besluten att ta död på denna "djävul" och se sina barnbarn växa upp....

Hon fick cellgifter på sjukhuset var 3:e vecka, och var där emellan hemma.
Efter 3 månader av cellgifter gjordes en röntgen,
som visade att tumören inte vuxit men inte heller krympt.
Antiklimax.
Ytterligare 3 månader av cellgifter... mamma blev svagare, mer orkeslös och tappade håret.

För snart en månad sen beslutades att lägga in mamma eftersom hon inte fick i sig tillräckligt med näring p.g.a. tumörens placering i magsäcken.
Det har alltid varit en slags mätare för oss i familjen, att se hur mycket hon kan äta.
Kan mamma äta en liten portion mat utan att spy kanske kanske tumören dragit sig tillbaka.
Spydde hon så upp mat så blev vi direkt oroliga att den spridit sig.
Så när hon nu blev inlagd blev vi alla rädda... detta verkade inte vara bra.

Ännu en röntgen.
Denna gången var läkaren betydligt mer nedstämd när hela vår familj kom in på hans kontor förra veckan för att diskutera röntgenresultatet.
Han sa att tumören nu spridit sig, och att cellgifterna inte hade önskad effekt.
Operation var inget alternativ eftersom man då måste vara 1oo% säker på att få bort all cancervävnad.
De var de inte i mammas fall.
Strålning var heller inte aktuellt eftersom hennes ena njure då skulle ryka, med njurtransplantation som resultat.
Ridå ner.
Läkaren pratade om att istället försöka göra mammas tid smärtfri, vilket innebar att de gett upp hoppet.
Sånt vill man inte höra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag bara kunde ta över hennes sjukdom,
tillsammans med den rädsla, smärta och ångest den medför,
så skulle jag göra det utan att tveka en sekund.
Min Älskade Mamma.
Utan Dig I Mitt Liv, Vem Är Jag Då?


Nu står familjen förkrossad, rädd och ångestfylld inför framtiden.
Hur mycket tid har vi kvar?
Den smärta jag har inom mig,
kan jag inte bli kvitt.
Mamma & jag har alltid haft bra kontakt,
och jag älskar henne mer än livet självt.
Jag vill inte ta farväl av henne!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inte nu, inte ännu.