finastemamma

Moving Day.

Inatt sover mamma sin första natt i sin säng på hospice.
Sov så gott älskade mor.
Vi ses imorgon.

Solen sken och fåglarna kvittrade idag när jag, syster, pappa och mammas man hjälpte mamma att flytta in.
Hon var ganska pigg och vågade sig på en kaka till kaffet.
Att få känna smaken av mat,
konsistensen och att tugga är något mamma inte är bortskämd med nu förtiden.

Min dröm är att hon ska kunna äta schnitzel på vårt holländska ställe...
Hon älskar den, och jag med.
Mammas dotter som jag är.

Jag älskar dig.

Det har hänt mycket den senaste veckan.
Har hälsat på mamma nästan varje dag på sjukhuset.

I söndags var hon hemma på "permission"
(får fängelse-vibbar av det ordet??)
några timmar och det gick hyfsat bra.
Mamma var hemma en sväng i tisdags,
hon sov i sin egen säng en enda natt.
Var glad för hennes skull, hon har ju inte varit hemma på nästan en månad.
Men hon klarade inte av det,
så igår åkte hon tillbaka till sjukhuset.

Igår kväll,
när jag var hemma hos min fina killkompis som alltid finns där för mig,
så fick jag ett sms av mamma.
Där stod att hon idag skulle till ett hospice och kolla.
Hon ställde sig i kö där för ett tag sen, och nu fanns ett rum ledigt till henne.
Änggården heter det, och ligger nästan granne med där jag bor.

Jag & syster följde med henne dit,
och vi fick ett väldigt bra intryck av personalen och boendet.
Mammas rum var stort och ljust,
högt i tak och två stooora fönster i gammaldags stil med vita spröjs.
Orkidéer i fönstren och väldigt fint.

Så imorgon fredag flyttar min älskade Mor till Änggården.
Hennes namn stod redan på skylten utanför hennes dörr :)


Annars kämpar jag på med mina demoner och alla tårar.......
Nu önskar jag mer än någonsin att jag inte var singel.
Hade så gärna haft någon att komma hem till,
få en kram av,
och bara kura ihop mig med.
Någon som fanns där för mig,
alltid.

Jag går hos en kurator, och har så gjort ett par månader.
Hon jobbar för anhöriga till cancerpatienter.
Besöken har varit varannan vecka,
men med allt som hänt så har jag på eget initiativ trappat upp besöken till varje vecka.
Otroligt skönt att få gråta ut och prata av sig.

På tal om det.
I svåra tider visar det sig vilka som är ens riktiga vänner.
Jag är otroligt besviken på de jag naivt nog trodde fanns där för mig.
Nu när jag går igenom den utan tvekan jobbigaste tiden i mitt liv,
så lyser de med sin frånvaro.
Och det gör ont.
Förbannat ont.
Må hända att de är rädda, att de inte vet vad de ska säga.
Men tror de att jag mår bättre av att de låtsas som inget hänt?!?

Samtidigt har två underbara vänner kommit in i mitt liv.

En gammal barndomskompis,

hon & jag var bästisar från 12 års ålder.

Och så killkompisen.

Vilka klippor!!!
Tack för att ni finns.

Första inlägget i denna blogg.

Denna blogg kommer handla om mina känslor & tankar kring min mamma & hennes cancersjukdom,
vår relation och om resten av vår familj.
Hon lever fortfarande, men ingen vet hur länge.

Jag vill kunna gå tillbaka och läsa om allt vi pratat om och gjort när hon inte längre finns i livet.
Så att jag inte glömmer... vill aldrig någonsin glömma...

Detta är ett väldigt personligt och privat ämne,
därför väljer jag att vara anonym.

Från början så.
I november förra året åkte min mamma akut till sjukhuset.
Hon hade ett längre tag haft problem med att behålla maten, och hade väldigt ont i magen.
Ingen i familjen var direkt orolig, vi trodde att det kanske var magkatarr eller kanske magsår.
Chocken vi fick var obeskrivbar:
De hade hittat en elakartad tumör i magsäcken.
Eftersom mamma var frisk och bara 54 år,
bestämdes att den tuffaste cellgiftsbehandlingen skulle sättas in omedelbart.
Mamma var fast besluten att ta död på denna "djävul" och se sina barnbarn växa upp....

Hon fick cellgifter på sjukhuset var 3:e vecka, och var där emellan hemma.
Efter 3 månader av cellgifter gjordes en röntgen,
som visade att tumören inte vuxit men inte heller krympt.
Antiklimax.
Ytterligare 3 månader av cellgifter... mamma blev svagare, mer orkeslös och tappade håret.

För snart en månad sen beslutades att lägga in mamma eftersom hon inte fick i sig tillräckligt med näring p.g.a. tumörens placering i magsäcken.
Det har alltid varit en slags mätare för oss i familjen, att se hur mycket hon kan äta.
Kan mamma äta en liten portion mat utan att spy kanske kanske tumören dragit sig tillbaka.
Spydde hon så upp mat så blev vi direkt oroliga att den spridit sig.
Så när hon nu blev inlagd blev vi alla rädda... detta verkade inte vara bra.

Ännu en röntgen.
Denna gången var läkaren betydligt mer nedstämd när hela vår familj kom in på hans kontor förra veckan för att diskutera röntgenresultatet.
Han sa att tumören nu spridit sig, och att cellgifterna inte hade önskad effekt.
Operation var inget alternativ eftersom man då måste vara 1oo% säker på att få bort all cancervävnad.
De var de inte i mammas fall.
Strålning var heller inte aktuellt eftersom hennes ena njure då skulle ryka, med njurtransplantation som resultat.
Ridå ner.
Läkaren pratade om att istället försöka göra mammas tid smärtfri, vilket innebar att de gett upp hoppet.
Sånt vill man inte höra!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Om jag bara kunde ta över hennes sjukdom,
tillsammans med den rädsla, smärta och ångest den medför,
så skulle jag göra det utan att tveka en sekund.
Min Älskade Mamma.
Utan Dig I Mitt Liv, Vem Är Jag Då?


Nu står familjen förkrossad, rädd och ångestfylld inför framtiden.
Hur mycket tid har vi kvar?
Den smärta jag har inom mig,
kan jag inte bli kvitt.
Mamma & jag har alltid haft bra kontakt,
och jag älskar henne mer än livet självt.
Jag vill inte ta farväl av henne!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Inte nu, inte ännu.